Västerbottensost i Norrbotten
Västerbottensostens framgång på 1910-talet lämnade inte
norrbottningarna oberörda — ”kan
västerbottningarna så kan vi” var tydligen mottot.
Sagt och gjort, det ledde till att den började tillverkas
i Norrbotten under 1920-talet. Till det yttre var den
exakt likadan som Västerbottensosten — stor och
tung. Liksom kollegorna söderut förstod man vikten av att
ha ett varumärke. Därför märktes även
”Norrbottensosten”. Man använde sig av en
oblat där ett ”N” omgivet av tre kronor var
beviset på hög och godkänd kvalitet.
Under andra världskriget upphörde tillverkningen av
helfet ost och så även ”Norrbottensosten”.
Den återupptogs några år efter kriget, 1951, på det nya
mejeriet i Hedenäset i Tornedalen. På grund av minskad
mjölktillgång och ökad försäljning av dryckesmjölk blev
man dessvärre tvungen att lägga ner produktionen i mitten
av 60-talet.
Kryddad
Västerbottensost
Landskapet Västerbotten förknippas alltid med osten med
samma namn. Men hur många känner till att det förr också
tillverkades kryddad Västerbottensost? Det finns
dokumenterat att man faktiskt så tidigt som 1910
tillverkade kryddad WB-ost. Som kryddor använde man
spiskummin i blandning med nejlikor.
Innan man tillsatte kryddorna tvättades dessa genom att
de lades i vatten. Spiskummin som är lättare än vanlig
kummin ”flyter på vattnet och innehåller som
föroreningar vanligen grus- och jordpartiklar, vilka
sjunka till botten och på så sätt lätt avskiljas”
(citat från lärobok från 1920-talet). Det är längesedan
det tillverkades kryddad Västerbottensost. Enligt gamla
förståsigpåare var det en verklig delikatess som kanske
idag skulle kunna finna en ny marknad.
Guldost från slalomkungens rike
Långt innan Ingemar Stenmark kunde hämta hem olympiska
guldmedaljer till sitt Tärnaby tillverkades guldost på
mejeriet i hemorten. ”Tärna Gräddost” var
namnet på en 60+ ost som tillverkades i Tärnaby under
åren 1954-57. Mjölkmängden som levererades från
fjällkorna var inte stor men den räckte till en ystning
per dag. I ett ostkar på 4000 l tillverkade man en
grynpipig, fet ost som när den skulle säljas förpackades
i en speciellt designad aluminiumfolie med guldtryck.
Långt före andra mejerier i Sverige använde man således
en elegant och säljande förpackning.
Osten var rund, hade en diameter på 15-20 cm och en höjd
på 5-8 cm. Kvaliteten på osten var tyvärr inte i klass
med Ingemars skidåkning. Detta faktum tillsammans med
minskad mjölkinvägning ledde tyvärr till att
ostproduktionen upphörde i Tärnaby.
Örnen som flög bort
Grevéosten från Örnsköldsvik är välkänd men för snart 20
år sedan fanns en ost med ett verkligt fyndigt namn
— ”Örnost”. I slutet av 50-talet
började man tillverka denna ost. Den var en variant på
Svecia men i formatet som en fyrkantig limpa, förpackad i
plastfilm och med en vikt på ca 4 kg.
Osten fick, som namnet antyder, en flygande start och
fanns snart även som en kryddad samt som en fetare
variant under namnet Örnsköldsviks Gräddost. Ostarna hade
en marknad inte bara i det natursköna Ångermanland utan
över stora delar av riket. I samband med att ysteriet i
början av 80-talet renoverades och byggdes ut tvingades
man dock lägga ner tillverkningen av Örnost och dess
kusiner.
Kalasbra ost
Sundsvalls Mjölkcentral, som senare blev en del av NNP,
byggde två mejerier efter andra världskriget, i Sundsvall
och i Ånge. Mejeriet i Ånge var klart 1949. Den allt
snabbare mejerirationaliseringen ledde till att mejeriet
fick läggas ner redan 1961 och mjölken överfördes då till
Sundsvall.
Liksom på de flesta andra mejerier tillverkade man även
ost i Ånge. Med tanke på Ånges centrala plats som
järnvägsknut i norra Sverige och centrum för ångloken
skulle man kunnat förvänta sig att man tillverkade någon
slags ”Ång(e)ost”. Så blev det nu inte men
under åren 1955-58 tillverkades ”Kalasost”.
Det var en ost i limpformat som vägde mellan 3 och 4 kg.
Det var en variant av den klassiska Tilsiterosten. Även
medelpadingarna hade idéer om modern marknadsföring. Före
försäljning slog man därför in osten i aluminiumfolie med
guldtryck.
En storsäljare som försvann
Säg ”Vålåloffen” och många gamla ostkännare
både bland mejerifolk och konsumenter känner hur det
vattnas i munnen. Vålåloffen tillhörde ostsorten steppost
och var alltså en kittost. Den luktade och smakade
kraftigt. Den hade formen som en fyrkantig limpa och
vägde drygt 3 kg. Namnet på osten är mycket speciellt och
kräver sin förklaring. Det är en kombination av det
riksbekanta Vålådalen, som ligger i närheten av
Undersåker, samt den dialektala/norska benämningen på
limpa, ”Loff”.
Osten var en verklig storsäljare på sin tid. Bland de 17
olika sorters ost som tillverkades i Jämtland 1963 stod
Vålåloffen för ca 30 % eller drygt 1 milj kg.
Vålåloffen började tillverkas på 40-talet på mejeriet i
Undersåker (några mil från Åre). När mejeriet lades ner i
mitten av 60-talet flyttades tillverkningen till
Östersund. Osten producerades där fram till slutet av
70-talet då den och flera andra ostsorter lades ned på
grund av ombyggnaden och moderniseringen av ysteriet.
Fäbodsost i stadsmejeriet
Förr använde man fäbodarna på sommartid för att kunna
utnyttja det rikhaltiga betet när betet vid bondgårdarna
blev för magert. Fäboden kunde många gånger ligga ganska
långt från gården och låg vanligen också relativt högt
upp, ibland på fjället. För att kunna tillvarata mjölken
på fäboden gjorde man både smör och ost.
Det är fäboden, ”Buan”, som har gett namnet
till ”Buost”. Buosten tillverkades under
nästan 30 år på Östersundsmejeriet men fick läggas ned i
slutet på 70-talet på grund av ombyggnader på mejeriet.
Buosten var en mager ost, 20+, dvs ca 10 % fett. Den
tillhörde kategorin steppost. Karakteristiskt var det
platta formatet 3,5 dm lång, knappt 2 dm bred och knappt
1 dm hög.
Rysk ost
Steppost i olika varianter har också producerats i
Hälsingland. Stepposten kommer ursprungligen från
Ryssland och heter där Stepnoj. Från Ryssland har sedan
osten spridit sig över hela Europa.
Flera mejerier i Hälsingland har tillverkat steppost. I
Ljusdal producerades på 50- och 60-talet
”Ljusdalsost”. ”Hälsingeost”
hette den steppost som började tillverkas 1950 på
mejerierna i Vallsta och Bollnäs. Någon stor ostsort blev
den aldrig, som mest var man uppe i drygt 3000 kg per
vecka i början på 70-talet. Tillverkningen upphörde först
i Vallsta och 1977 i Bollnäs i samband med
förberedelserna för utbyggnaden av Grevéost-ysteriet.
Dessa ostar var rundpipiga och helfeta, 45+, hade
limpformat och vägde drygt 3 kg. Hälsingeosten såldes
även lagrad under namnet Jägarost. Under de första åren
tillsattes även lite getmjölk vilket bidrog till följande
slagkraftiga(?) försäljningsargument: ”Gott till
mörkt, knaprigt bröd”.
En ost för Gustav Vasa
Om Gustav Vasa hade fått bestämma vilken ostsort som
skulle tillverkas i Dalarna hade det säkert blivit
steppost — en ost med kraft, styrka och en
egensinnig karaktär. Det var förr väldigt vanligt att de
mindre mejerierna producerade kittostar av olika slag.
Kittfloran, som huvudsakligen består av en bakterie som
heter Bact. Linens, bildar den typiska rödgula färgen och
ger den speciella smaken. Detta sätt att tillverka ost
gjorde det lättare att undvika problem med mögel då
ostlagren längre tillbaka var svårare att hålla
mögelfria.
Mejeriet i Vansbro, som startade på 30-talet och var i
drift fram till 1971, tillverkade steppost. Från slutet
av 40-talet tills en bit in på 50-talet höll man på.
Rationaliseringar och ökad tillverkning av dryckesmjölk
ledde till att produktionen lades ner ungefär samtidigt
som hemmasonen Björn Skifs´ musikkarriär tog ordentlig
fart.
En stor grönmögelost
Många slags ostar har genom årens lopp tillverkats i
Värmland. Kreativa författare i mängd har kommit från de
värmländska bygderna. Det har kanske inspirerat de
värmländska ostmästarna som har hittat på och tillverkat
åtskilliga olika ostar. Speciellt kännetecknande har
varit det stora antalet av dessertostar, både vitmögel
och grönmögel. På mejeriet i Arvika utvecklade man i
början av 70-talet en fetare variant av sin Ädelost,
Tingvalla Ädelost. Det blev en 60+ -ost med det franska
namnet ”Chateu Bleu”.
Genom den höga fetthalten fick osten en härlig mjuk
konsistens och en fyllig smak. Ostens storlek var ännu
ett exempel på kreativiteten hos värmlänningarna. Man
utgick från ostformar för produktion av Tilsiter-ost och
därför blev formatet som en limpa. För att vara en
grönmögelost var den således ovanligt stor och vägde hela
4 kg. I samband med att det nya Grevéost-ysteriet skulle
byggas i Arvika blev man tvungen att sluta tillverka
osten 1979.
Andra ostar värda att komma ihåg
Åtskilligt fler ostar, skötebarn hos mången ostmästare,
är värda att minnas. Här nedan kommer en ostrapsodi:
• Hushålls Baby 40+ från Skövde mf
• Slättost 55+ (Hushåll, grynpipig) från Alnarps
mejeri
• Ankarost 55+, 60+ (Kaggost) från Blekinge Mejerier
• Odalost (krydd) 40+ (Kaggost) från Ljusdalsortens
mf
• Värendsost 60+ (Kaggost) från Växjöortens mf
• Vemmenhögsost 60+ (Sveciaost) från Skurups mf
• Klockarost 60+ (Svensk gouda) från MC Linköping
• Skandia 45+ (Steppost) från Halmstad
• Creme Chateau 80+ (Vitmögel) från
Värmlandsmejerier
• Slåtteost 45+ (Port Salut) från Jämtlands Läns mf
• Stockumla Dessert 50+ (Stilton) från MC Nyköping
• Vita Geten 45+ (Tilsiter med tillsats av getmjölk)
från Jämtlands Läns mf